Redan för ett år sen såg jag (Marie) bilder från Koh kradan på instagram. Dessutom var det en av öarna söder om Lanta där vi aldrig varit. Sen visade det sig att några Sverige vänner skulle till fastlandet (Trang) och att deras hotell hade dagliga speedboats till kradan. Vi spikade ett datum och vi bokade som vanligt ned Apple travel. För att variera oss lite bokade vi med olika bolag dit och hem, Alltså färjebolag. När vi skulle till ön skulle båten gå från old town. Först åkte vi runt lanta lite och plockade upp massor av folk i vår lilla buss. Att resa med våra barn går för det mesta jättebra och då även idag. Meja sitter och sjunger sanuksången, luciasången och en elefant balanserade. Malte surar lite eftersom han inte får poja i bussen men kommer sen till ro. När vi kommer till old town ser vi att det blåser ganska bra. Vi har åksjuketabletter med oss men för att de ska verka krävs att man äter dem en timme innan avfärd. Ja ja vad är det värsta som kan hända?
Resan går bra men de stackars människor som valde att sitta uppe på däck blev översköljda av vågorna och kom in till oss som dränkta katter. Vi tyckte särskilt synd om en kille med systemkamera som kom in väldigt blöt både han och kameran. Meja somnar snart och Marie och Malte lyssnar på musik. Ett av fönstrerna i båten är trasigt men de löser besättningsmännen genom att låta en 10 årig kille stå utanför och trycka en plywood skiva mot fönstret. Trot eller ej men vi anländer till ön enligt tidtabell och kliver i land i paradiset. En fantastisk ö med vit sand, gungor och hängmattor i alla träd och lummiga gröna träd som hänger över det turkosa vattnet.
Barnen tittar ut genom fönster när båten lämnar piren. Till vänster står vår buss.
Vinden och vågorna tilltar...
Miriam Bryants "Ett sista glas" lyssnar vi på.
Vår båt lämnar av oss på ön.
Framne i paradiset får vi gå 1 km till vårt hotell. (Fullmåne högvatten, alltså extra högt)